Vad menas lidande
Men Buddha talar inte om själens befrielse. Det är viktigt att släcka törst efter livet, för att bekämpa önskningar. Vi måste bara befinna oss i vad han bestämmer sig för att berätta utan att förstå kriterierna för de frågor som tas upp, och andra stannar där. Detta är en viktig meta-fråga i varje bok som behandlar ämnet. De är i ständig rörelse. Hegerstam hävdar att lidande bara finns i ett privat rum och är otillgängligt för någon utom den som lider, och det är naturligtvis en möjlig inställning till problemet.
Det blir tydligt att Hegerstam har en medicinsk ingång till området, precis som diskussionen handlar om lidande i form av fysisk smärta. Lidande är något som händer i ett privat rum men kommuniceras offentligt. Buddha förnekar Vedabaker-Läran om närheten till själens Atman med den högsta gudomliga Brahmanen. Varför diskuteras antika drama, men inte Shakespeare?
Den åttafaldiga vägen leder till ett mål som kommer ut ur Återfödelse. Det skulle vara intressant om Hegerstam diskuterade vad detta innebär för sin presentation, att han diskuterar det fenomen som vi är, genom en språkligt etablerad konvention och hans läsare har en relation. Varför diskuteras korsfästelsen, men inte Picasso Guernicas regeringstid? Dharma betecknar emellertid inte bara den vägledande principen i naturen utan också de grundläggande elementen som formar kroppen och skapar medvetet liv.
Men en persons handlingar, hennes karma, skapar en ny person när hon dör. Här ingår vi i en vandring från grottmålningar och korsfästelser till sjukhusavdelningar och operor. H xnxgerstam gör en intressant lista över fyra ideala tillvägagångssätt för lidande: ansträng dig för att övervinna det, sträva efter lättnad, avgå före det eller lära dig att leva med det.
Detta är den åttafaldiga vägen, vilket betyder: rätt förståelse, rätt beslut, rätt tal, rätt handling, rätt liv, rätt ansträngning, rätt minne, rätt. Bokens första uppsats ägnas åt lidandets historia. Själva önskan, längtan, längtan efter förgängliga kortsiktiga saker, ja, efter livet i sig ger en anda av glädje. Ordet betyder " det är fast och bestämt." Detta är den grundläggande karaktären av saker, deras eget sätt att arbeta.
Bokens tredje uppsats undersöker en fråga som fortsätter som ett rött ämne genom hela boken: Hur hanterar du mänskligt lidande? Sanningen om vägen till avskaffandet av Dukha. Det finns ingen själ enligt buddhismen. Komponenterna som utgör en person förändras ständigt. Ett mer fruktbart sätt att prata om detta är att upplevelsen av lidande naturligtvis är något annorlunda från person till person och en annan för samma person vid olika tidpunkter.
Boken är skriven i form av en serie essäer, och som sådan en serie bidrag till samtal, snarare än ett försök att vara omfattande. Dharma är de minsta elementen som vi är oss själva och saken omkring oss. Kombinationen av många grundläggande element är vad vi kallar oss själva eller själar. När Hegerstam skriver om lidande går han in i det sammanhang som utgör det svenska språket och försöker kommunicera mening på ett intersubjektivt sätt.
Ovanstående definition är någon form av en exculpatory definition, där vi kommer långt ifrån omfattande exempel på vad som kan påverkas. Boken har en tydlig västerländsk horisont. Det finns inget fast och verkligt. Den andra uppsatsen diskuterar vad lidande är och ifrågasätter om lidande är ett mysterium. Dharma kontrollerar världen den buddhistiska synen på världen bygger på begreppet dharma, som är en kosmisk lag som reglerar naturen.
Allt byter de olika grundelementen, bara aktivt tillsammans. Om Hegerstam hade tagit upp denna fråga så hade han också möjlighet att göra en självständig intellektuell rörelse, där han fick en uppfattning om sig själv och sin egen konceptuella användning. Sanningen om Dukha-fallet. En person med sitt medvetande förändras också ständigt. Det är intressant, men det skapar också problem för honom.
H xvigerstam gör en åtskillnad mellan privat och offentligt utrymme - en åtskillnad som blir en extra tanke i sin presentation. Hur uppnådde vi en intersubjektiv, interpersonell förståelse av lidande? När allt kommer omkring, när du skriver en bok om lidande, går du in i ett språkspel, du använder de intersubjektivt etablerade konventioner som utgör mänskligt språk.
Begreppen själ och kropp används inte. Fältet är gigantiskt, och ingen borde förvänta sig att överväga allt, men läsaren lämnas utan en guide till författarens val. Uppsatserna i H Xnxgerstams bok behandlar olika och väl genomförda ämnen om mänskligt lidande, och formen fungerar bra för ämnets komplexitet. Hegerstam konstaterar att lidande alltid har följt mänskligheten.
Hon är inte samma person på kvällen som hon var på morgonen. Åldrande är en synd. En person är en del av Samsaras repetitionscykel, och hennes liv regleras av Karma-lagen. Den existentiella kampen med lidande i dessa verk är i vissa fall en smärtsamt vanlig person. Dödens Ande dör. Alla mänskliga erfarenheter är en synd, eftersom de är kortlivade. Vad en person har gjort under sin livstid avgör hur de får leva i den kommande existensen.
Sanningen om avskaffandet av dukha. När en person dör, upplöses komponenterna och passerar in i nya former av existens. Även vårt medvetande är en kedja av mentala tillstånd som ständigt förändras. Födseln är en dukha. Teologer, religiösa historiker och litteraturhistoriker saknar förmodligen hänvisningar till de traditioner som undersökts inom sina respektive områden.
När en man dör finns det inget kvar än hennes karma. Att inte få vad du vill är en synd. Det är livets törst som är roten till det onda. När allt kommer omkring är lidande främst ett ord, och det språkliga filosofiska tillvägagångssättet har gett Hegersterna helt olika möjligheter att lösa frågan om hur vi kommunicerar med lidande. Jag är inte övertygad om att denna modell är den mest användbara för att lösa detta problem.
Hegerstam vill använda en bred allmän strategi och söker holistisk mänsklig kunskap.